I det tidigare inlägget lät det som om jag var fett avundsjuk på de som är "kära" eller ihop... Jag vet inte om jag är det, tror bara inte på kärlek. Här kommer min förklaring:

Som de flesta vet har jag aldrig varit kär. Jag kanske inte hittat "den rätte", men jag tror faktiskt kärlek är ren inbillning. Kåthet, åtrå etc har ingenting med kärlek att göra. Om man tycker om någon kan man därmed lura sig själv till att bli "kär".
Sen känner jag att bli ihop när man är lika gammal som jag (eller tonåring) är meningslöst. Man kommer göra slut. Visst vid något undantag kanske man hittat sin själsfrände vid unga år, men troligtvis inte. Och att slösa bort en tid med någon för att man ändå ska bli sårad och ledsen är ju masochism.
Jag har även personligen svårt att säga "jag älskar dig" eller liknande till personer (även mina föräldrar) för att jag tycker att det låter så tillgjort och fånigt. Som om man går runt och älskar alla.
Men jag tror ändå att jag är lite masochistisk eftersom jag drar till de som är dryga mot mig... Heh.. Men att hålla på att gulla och mysa med någon känns ju fett klaustrofobiskt. Jag vet att andra verkligen inte håller med mig (men som tur gör iaf Nina det) och det respekterar jag. (Även vegetarianer...)

Nu hoppas jag att ni förstår mig.
Heido et bisoux